Det här är en bok jag kommer att ha i tankarna länge.
Miriam, som har levt sitt liv som tandläkarfru i Nässjö fullständigt förutsägbart, välordnat och kontrollerat firar sin 85-årsdag med familjen och plötsligt säger hon det oväntade "Jag heter inte Miriam". Det familjen tror är ett utslag av demens är alldeles sant. Miriam, som föddes som den romska flickan Malika, har levt hela sitt liv med en stulen identitet sedan hon som sextonåring insåg att chanserna till överlevnad på platser som Ravensbrück var bättre för en ung judiska kvinna än för en romsk eftersom romerna stod längst ner i koncentrationslägrens hierarki. Hon hade starka skäl till att förneka sitt ursprung, samhällets syn på romer då, i efterkrigstidens Sverige och nu är lika.
Berättelsen växlar mellan olika tidsplan i Miriams/Malikas liv och läsaren får följa hennes tankar kring det som sker - ibland är de mer osentimentalt avfärdande, ibland betydligt mer känslosamma och det är inte alltid rationellt hur, vilket gör denna bok så gripande eftersom den aldrig blir övertydlig. Fakta som vävs in i berättelsen gör den trovärdig och jag häpnar kanske allra mest över den svenska aningslösheten och förnumstigheten som möjliggjorde förföljelserna av romer i Jönköping 1948 och som än in i nutid har lämnat fältet öppet för dagens främlingsfientlighet.
Viktig och angelägen bok - och så bra!
