Jag läste förra året
Sommaren utan regn av Maggie O'Farrell, som nu finns i pocket, och om den tyckte jag
så här.
Efter att jag nu har läst sista sidan i
Den hand som först höll min (ETTA) skulle jag nog vilja säga att det här är en bok som är värd att lägga all annan inplanerad sommarläsning åt sidan för.
Den hand som först höll min är helt enkelt en mycket bra bok - för att inte säga rackarns bra bok den också. Det var nästan så att jag läste den en gång till direkt bara för att vara säker på att jag inte hade missat något.
Lexie Sinclair bor med sina föräldrar och många syskon i Devon, hon är tjugoett och väntar på att livet ska börja någon gång. När den spännande Innes Kent stannar till med sin MG, frågar om vägen och berättar om London förstår Lexie att det är där allting händer. Hon lämnar allt för att söka jobb och bostad i konstvärldens Soho.
Femtio år senare blir Elina och Ted föräldrar för första gången. Förlossningen var dramatisk, Elina har svårt att hitta rätt i sin nya roll som mamma och Ted börjar plötsligt få minnesbilder från sin barndom som inte alls stämmer överens med vad hans föräldrar berättat.
Två historier i olika tider som kunde ha varit helt separata, men ödet ville annorlunda.
Maggie O'Farrell har vissa likheter med Jane Austen i sättet att berätta och det är kanske därför jag gillar hennes sätt att skriva så mycket. Personer, miljöer och relationer är på kornet beskrivet och så exakt att man bara håller med. Det här är en bok som i mycket handlar om moderskap, kärlek, slumpen och hur vi blir de vi blir: mödrar, människor, barn. Ur tidningskrönikan De kvinnor vi blir när vi fått barn som Lexie skriver för en av sina uppdragsgivare:
"Vi ändrar form, vi
köper skor med låga klackar, vi klipper av vårt långa hår. I våra handväskor
börjar vi bära runt på en halväten skorpa, en liten traktor, en älskad
tygtrasa, en plastdocka. Vi förlorar spänsten i våra muskler, vi förlorar
sömnen, förnuftet, perspektivet på tillvaron. Våra hjärtan börjar leva utanför
våra kroppar. De andas, de äter, de kryper och - titta! - de går, de börjar tala
med oss. Vi lär oss att vi ibland måste gå med myrsteg, stanna och undersöka
varenda pinne, varenda sten, varje hopknycklad burk längs vägen. Vi vänjer oss
vid att inte komma dit vi tänkt oss. Vi lär oss att stoppa strumpor, kanske att
laga mat, att lappa knäna på hängselbyxorna. Vi vänjer oss vid att leva med en
kärlek som uppfyller oss, förblindar oss, styr oss. Vi lever. (...)"
Och när jag tittar i
arkivet verkar det helt klart så att jag har gillat Maggie O'Farrell förr, vilket jag konstigt nog hade glömt.
