Sei ikiru - Att leva. Just nu och för närvarande i varje ögonblick.
Ruth Ozeki: En saga om tidens väsen (Forum) hör utan tvekan till en av mina årsbästa böcker 2015.
Det är som en saga, men likt en rysk docka innehåller sagan flera olika berättelser och spår och när jag slår igen boken är det som att jag har fått leva med huvudpersonerna ett slag och lite sorgligt är det att boken är slut och de fortsätter var och en åt sitt håll.
Nao är 16 år och trött på sitt eländiga liv i Tokyo. Efter att hennes pappa har förlorat jobbet i Kalifornien har familjen varit tvungna att återvända till Japan där sådana som har bott i Amerika står lägst i skolans hackordning. Att skriva får henne att överleva och hon skriver dagbok om sitt liv, sin deprimerade pappa, sin ständigt övertidsjobbande mamma, sin gammelmormor, en 104-årig zenbuddistisk nunna och om kamikazepiloten, gammelmormors bror som motvilligt dog för sitt land.
Ruth är författare och bor på en ö i Kanada på andra sidan Stilla havet. En dag hittar hon en väl inslagen Hello Kitty-låda som har spolats upp på stranden och i lådan ligger Naos dagbok, en bunt brev och ett armbandsur. För Ruth blir allt annat än att ta reda på vem Nao är, hur Hello Kitty-lådan har hamnat just på hennes strand och varför det känns som att Nao skriver direkt till henne helt oviktigt.
Den här boken är måsteläsning tycker jag. Den tar tid att läsa, men man blir lite bildad på kuppen och man måste inte förstå allt man läser. Ibland duger känslan av att det är sådär riktigt bra och klokt gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar