För första gången finns nu den persiske 1300-talspoeten och mystikern Hafiz dikter nu i direkt översättning till svenska (översättare Ashk Dahlén).
Goethe ansåg hans dikter vara mästerverk och pärlor i världslitteraturen. Uptäcktsresande Sven Hedin kallade honom för österlandets Bellman.
Läs och bedöm själv - Hafiz: Dikter (Rosengårdens förlag & studier)
3 kommentarer:
I den orientaliska litteraturen finns det en given klassiker som aldrig nått en svensk publik, därför att han har ansetts oöversättbar. Det är den lyriske diktaren Hafez, som levde mellan cirka 1324 och 1390, allmänt ansedd som den persiska poesins mästare. Men han är också en folkkär författare som många iranier än i dag vårdar som en klenod vid sidan om Koranen.
Hittills har vi bara haft enstaka översättningar, mest från andra europeiska språk, och inte ens snillet Eric Hermelin som överförde Rumis väldiga "Mesnavi" till svenska vågade sig på ett försök. Det är därför en dubbel lycka att nu ta del av de två första större Hafeztolkningarna på svenska, direkt från det persiska originalet.
Det är märkligt att de kommer samtidigt och till synes oberoende av varandra. Hafez produktion, som till största delen utgörs av hans "Divan", består av ungefär sexhundra formfulländade dikter. Fatemeh Behros har översatt drygt hundra, Ashk Dahlén ett femtiotal, och tillsammans ger de en rik och mångtydig, om än delvis motstridig bild av diktaren.
Urvalen är försedda med ordförklaringar och utförliga förord, där Behros är lika entusiastisk som oklar i tankegången, medan Ashk Dahlén ger en bred och alltigenom initierad presentation av Hafez som människa, mystiker och språkkonstnär.
Översättningarna är väldigt olika, och då vissa dikter kommer igen kan man lätt jämföra resultaten. Då jag själv inte kan ta del av originalet måste dock mitt omdöme bli något svävande. Det bör också påpekas att de flesta av Hafez dikter är ghazaler, ett versmått på kvantitativ meter och med täta rim som är nästintill omöjliga att överföra till svenska. Det är förståeligt att båda översättarna har övergett originalets subtila rimflätning.
Vad som dock är möjligt att avgöra även för den språkligt okunnige är om det låter som bra poesi på svenska. Här är Behros tolkning ofta livligare och mer konstlös. Den oförställda charmen hos Hafez träder fram i rader som:
Gupp och gropar i kärleksöknen
innebär faror och fällor
var finns den lejonhjärtade som
inte räds hot eller försåt?
Eller i de självdistanserade raderna: "Liksom en liljekonvalj med sina tio tungor, / blir Hafez tyst som en blomknopp i din närvaro."
I gengäld är Ashk Dahléns tolkning mindre yvig och ger, tror jag, en bättre bild av Hafez virtuost sammansatta form.
Ett utmärkande drag i denna form är versradens självständighet, så stark att den i den persiska traditionen liknas vid en pärla på diktens tråd. Hos den mycket självmedvetne Hafez kan den himmelska inspirationen förvandla diktens pärlband till ett stjärnvalv:
Du sjöng din vers och trädde
upp dina pärlor, o Hafiz!
Himlen sprider Plejadernas
halsband över din dikt!
Man noterar att den dikt, som avslutas på detta sätt i Ashk Dahléns översättning består just av nio verspar, lika många som de ljusstarkaste stjärnorna i Plejadernas stjärnbild!
Vem var då Hafez, och hur ska vi förstå hans diktning?
Hafez har kallats en lycklig diktare, för vilken den gudagivna skapelsen är till för att besvaras. Ja, än mer, för Hafez är det bara passionen som kan locka fram världens skönhet.
Rosen kom till världen genom din längtan, o Hafiz
Så skynda efter din älskade,
annars går hon sin väg!
(övers. Ashk Dahlén)
Följaktligen handlar hans dikter om längtan, kärlek och berusning. Ständigt åkallas munskänken som ska fylla på bägaren, och det är i rusets hand som jaget lägger sina tyglar. Hafez tillber skapelsen i form av en kvinna, vilket gör hans dikter mångtydiga. De glider mellan sinnligt och översinnligt, erotik och mystik. Hafez var en utomordentlig
Korankännare, som tydligen kunde den heliga skrift utantill i flera versioner. Men han var också, om man får tro denna diktning, en rumlare med stor distans till de rättrogna.
Hans utfall är många mot de skenheliga, och hans folkkärhet handlar nog mycket om avskyn mot allt hyckleri. Hafez är sig själv, ofullkomlig och full av fel, samtidigt som han är kompromisslös i sin passion. Det är denna passion som böljar fram och åter i dessa dikter.
Ingen europeisk diktare har kommit Hafez så nära som Goethe, som skrev sin "Väst-östliga divan" som ett svar till den persiske skalden. Johann Wolfgang von Goethe har i en genial strof fångat det oavslutade som kärnan i Hafez skrivsätt:
Du kan ej sluta, detta gör dig stor;/du saknar början - ödet ditt, jag tror./ Din dikt är liksom stjärnevalvets gång,/ där slut och början bildar samma sång,/ och mitten ger oss, likt ett himmelskt svar,/
det slutet blir och början alltid var.
(övers. Martin Tegen)
Goethe var inte förtjust i mystiken, han såg den som en återvändsgränd. Men Hafez gick an, därför att han aldrig uppslukades av det heliga. Hans konst är ständigt på väg, på gränsen till lagöverträdelsen. Hafez är själv i flera dikter klädd i den blå sufidräkt, som han vill riva sönder. Kanske handlar det om samma skoningslösa självuppgörelse som är ett så frapperande drag i just den sufiska mystiken.
Men Goethe har ändå rätt. Om det är något som är lika påfallande som tilltalande hos Hafez, så är det, med Goethes ord, hans "skeptiska rörlighet". Den märks i det dansanta, i förmågan att se sig utifrån, i växlingen från första till tredje person. Då ger det egna vika för livets egen gång:
Be inte om lugn och sömn
av Hafiz, o älskande!
Ty vad är lugn och tålamod?
Ja, vad är sömn?
(övers. Ashk Dahlén)
Tack för detta intressanta inlägg. Det är spännande att få inblick i en ny språkvärld - om jag inte minns helt fel så finns det en referens till Hafiz även i Khaled Hosseinis Flyga drake(W&W)
Se också Anita Goldmans bok om kvinnliga mystiker där Hafiz upptar ett kapitel!
Skicka en kommentar