Pusseldeckare

Sommaren är högsäsong för den klassiska pusseldeckaren. Kanske läser man om alla de gamla böckerna i sommarstugan för sjunde gången eller så läser man helt enkelt något nyutgivet: Marie Bengts: En sax i hjärtat (Albert Bonniers/Månpocket). Om amatördetektiven och klädskaparen Hannah Lönn skriven av vår tids Maria Lang.

Dagens Nyheter: Mordgåta med rötter i 50-talet

Marie Bengts bästa pusseldeckare:
1. Agatha Christie: Mordet på Orientexpressen
2. Dorothy Sayers: Kamratfesten
3. Agatha Christie: Ett mord annonseras
4. Umberto Eco: Rosens namn
5. Agatha Christie. Dolken från Tunis

Läsa i ett sträck

Och så har då del 4 i Neapelkvartetten äntligen kommit på svenska så att man plocka fram sin del 3 och läsa båda i ett svep. Och den som inte har läst någon av delarna har helt enkelt en fantastisk resa framför sig tillsammans med vännerna Lila och Elena och deras liv från barndomen i Neapel till upplösningen av Lilas spårlösa försvinnande i 70-årsåldern.

Dagens Nyheter: Elena Ferrante om den långa vägen till friheten

Farlig midsommar

Den som vill odla hattifnattar måste tänka på att fröna ska sättas på Midsommarnatten för att gro.

Glad Midsommar!

Mitt namn är Lucy Barton

Elizabeth Strout: Mitt namn är Lucy Barton (Forum) är inget annat än en liten pärla. Det är berättelsen om ett helt liv, om den ibland så komplicerade relationen mellan mor och dotter, om hur uppväxten formar oss till de vi är och om försoning. 167 sidor och en bok som är precis exakt lagom till sitt omfång. Missa inte!

Även andra har skrivit kort och kärnfullt.
Det sägs att Hemingway vann ett vad gällande att han kunde skriva en berättelse på mindre än 10 ord: For sale: baby shoes. Never worn.

Ulf Stark 1944-2017

En av Ulf Starks sista böcker blev Åskan (Brombergs) om vännerna Ulf och Bernt och deras fenomenala förmåga att skrämma upp varandra med allt som är okänt och också om vikten av att mammor ibland måste få ha en stund för sig själva. Lite Ole Lund Kirkegaard möter En man som heter Ove och utmärkt som högläsning.
Inte långt från vårt hus bodde en jätte som hette Oskarsson. 
Man gick bara rakt fram och svängde av på en gata till vänster så kom man till hans hus. Det gjorde vi ibland när vi ville skrämma upp oss.
Han var den hemskaste mannen i hela området.
Det skulle man inte kunna tro när man såg det prydliga huset.
Det var vitmålat med blå fönsterkarmar.
"Oskarsson" stod det på brevlådan på ena grindstolpen. 
Men för oss var han bara Åskan. Han var bullrig, mörkhårig och livsfarlig.
Fem böcker av Ulf Stark som alla borde läsa

Hur proffsen läser när de är lediga

How proffesional readers read for pleasure