"Det var ingenting anmärkningsvärt med Whitshanks. Ingen av dem var berömd. Ingen av den kunde göra anspråk på att vara exceptionellt intelligent. Och vad beträffar utseendet så var de inte mer än medelmåttiga. De var smala men deras knappa hull var av det knotiga slaget, de ägde inte den smidiga slankheten hos tidskriftsannonsernas modeller och det fanns något vasst i deras ansikten som antydde att även om de själva åt utmärkt, tack så mycket, så kanske deras förfäder inte hade gjort det. När de åldrades fick de påsar under ögonen, ögon som dessutom drogs nedåt i de yttre vrårna, vilket gav dem ett lätt bedrövat uttryck.
Men i likhet med de flesta familjer inbillade de sig att de var speciella."
Abby och Red Whitshank och deras stora hus med verandan i Baltimore är centrum i
Anne Tyler: Den blå tråden (Massolit). Deras fyra barn har plötsligt upptäckt att föräldrarna har åldrats, särskilt Abby som har börjat uppvisa oroande tecken på förvirring. Familjen samlas för att tillsammans bestämma vad som måste göras och föräldrarna är allt annat än införstådda med den saken.
Det här är en familjehistoria om fyra generationer Whitshanks, Huset finns med som en blå tråd genom åren från det byggdes av släktens anfader Junior Whitshank, Reds far. Det har betytt både glädje och sorg för familjens medlemmar, som alla var och en på sitt sätt helt enkelt bara kämpar för att få vara lyckliga.
Boken börjar i nutid, men som en trådspole får läsaren lite i taget av familjens historia. Anne Tyler är helt fenomenal på att helt vardagligt och smått lämna de stora och dramatiska händelserna till sin läsare bit för bit, lite i taget tills man sitter där med hela överraskningen.
Riktigt bra bok som finns med på
Man Booker Prize shortlist 2015
